Jag vände mig om och där stod du med ditt stora leende och såg på mig. Tror du frågade något så dumt som om jag fortfarande kände igen dig. Du hade samma rufsiga, råttfärgade hår och intensivt blå ögon och var klädd i din grå hoodietröja som "alla" hade då i slutet av -90 talet. Jag släppte allt jag hade för händerna och kastade mig in i din famn. Kramade dig hårt. Du skrattade och kramade lika hårt tillbaka. Kände dig så levande och verklig i min famn. Du ville bara komma förbi och säga hej. Ge mig något att bära med mig.
När jag vaknade kunde jag fortfarande känna din kropp mot min. Höra din röst. Se dig så tydligt och känna dig så varm mot mig...
Det är flera år sedan du dog nu och jag tänker på dig ofta!
Jag är så tacksam för att du kom och sa hej. Jag behövde det och det visste du.
Jag saknar dig, min vän Andrée.