En sorg det med...

Ibland sker saker... Nästa helt obemärkt... Skiftningar...
Ibland hamnar man ur spår... På nya vägar... Men ibland kanske man behöver gå lite vilse för att verkligen hitta tillbaka till sig själv..?
Saker är så annorlunda nu... Saker som inte alls blivit som man tänkt... Och strider man aldrig trodde att man skulle behöva strida...
Och jag har svårt att samla ihop alla "måsten" och fullfölja dem. Jag har svårt att få överblicken. Och under en tid har jag varit så jävla arg... Eller avstängd... Jag har verkligen velat gråta, men inte förmått...
Men jag tog några beslut och ändrade riktning... Jag tror det blir bäst så... Men efter sommaren finns åter igen en ovisshet... Men jag var åtminstone sann mot mig själv. Jag är inte typen som förmår att ljuga för mig själv en längre stund... Hela själen gör uppror och jag måste lyssna! Det är sådan jag är och jag inser att jag börjar acceptera hurdan jag är och strunta i hur andra uppfattar mig. Det är inte mitt ansvar eller min huvudvärk. 
Jag och Selma skulle tagit en vandring idag när jag är ledig. Jag packade smörgås och kaffe och så fort Kevins utvecklingssamtal var över skulle vi bege oss. Men jag har svärmors bil som har sommardäck (för det är vår i Skåne) och när det började med snöblandat regn, tog vi en vända runt Mariebergsskogen istället och sedan åkte vi hem. Jag minns inte när jag såg på en film senast, men vi myste ner oss i soffan och jag såg Stolthet och fördom. Något hände i mig... Något rörde på sig och jag mindes något... Det fladdrade till och försvann... Lämnade en sån enorm saknad och längtan... Men också en motivation. Jag mindes en del av mig som varit begravd för att kunna överleva. Min själavinter verkar lika ändlös som den värsta midvinter, men en liten solstråle trängde sig in i dag...
Jag beställde två böcker. Och snart kan jag snöra på mig vandringskängorna igen.