För att min "dumma doktor" sa det
Träffade min läkare idag och fick en massa gott utskrivet efter att jag lovat att inte ta mitt liv. Men nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Jag vaknade idag med ångest. Jag ville inte vakna. Om jag låtsas att jag sover så kanske jag lurar hjärnan att jag faktiskt sover och kan fortsätta med det hela dagen vilket skulle betyda att jag inte behövde ta mig an den! Men Robin insisterar med att prata med mig så det var väl bara att röva sig upp. Som en hink bensin över en eld spär ångesten på när det pratas om kriget i Ukraina. Krig i Europa. 2022?! Och för att förtydliga: vad jag FÖRSTÅR är rätt och riktigt och vad mina impulser säger är helt skilda saker. Och, när jag är i detta stämningsläge så skriker den ologiska hypersensitiva bitchen i mig jävligt högt. Så, jag försöker distrahera mig med dusch, fixa de sista breven och säga upp kontrakt. Jag är spänd som en fiolsträng. Och jag kollar konstant på klockan som både går alldeles för sakta och alldeles för fort. Snart ska jag till läkaren. Då hör jag ljudet av en motorsåg. De börjar ta ner träden på tomten bredvid och panikångesten sätter in - jag MÅSTE här ifrån! Och när jag nästan är framme vid bilen rasar det stora, vackra trädet till backen med ett brak. Och jag skiter högaktningsfullt i hur mycket värt mitt hus blir nu!! För några år sen hade jag packat och sålt huset utan ens tänka två gånger på det! För jag flyttade ut på landet för jag ville bort från folk och jag är skitarg på mig själv att jag lurade mig till att tro att ingen skulle bygga på granntomterna. Jag är så dum i huvudet..!
Anländer alldeles för tidigt till psykiatrin. Trampar runt och plockar sönder mitt mobilskal. Kroppen är spänd och kan inte vara stilla. Jag kommer börja störttjuta! Jag kommer svimma! Mina tankar grötar ihop sig så när jag äntligen fick komma in till läkaren så påpekade han hur tydlig min ångest var och jag visste åter igen inte om jag ska skratta eller gråta. Jag stakade mig, glömde bort ord och kom av mig. Fick nog inte fram alls det jag ville ha sagt. Massor av mediciner som säkert kommer hjälpa mig på sitt sätt men samtidigt är jag inte ett dugg närmare en hållbar och långsiktig lösning.
Åker till bergvik. Tänker att det är lätt att parkera i alla fall, så kan jag hämta ut medicinerna och kanske se efter om jag kan hitta smycken till håret eller så. Det var helt sinnessjukt mycket folk! Och jag försökte målmedvetet ta mig dit jag skulle. Men marken började gunga och det var alldeles för många blickar, alldeles för mycket rörelse, ljud, dofter och intryck! Jag vände på klacken och kände att jag kanske kunde ta min tillflykt i bokhandeln? Köpa papper till pysslet jag behöver göra eller rentav hitta en bok? Men märkte att känslan av att jag skulle svimma närsomhelst inte släppte, så jag försökte ta mig ut. Jag upplevde det hela sådär som i mardrömmar när man springer men inte kommer någonstans och korridoren blir bara längre... Och medicinerna glömde jag.
Så, nu har jag suttit på Bergviks parkering i över två timmar. Vill inte hem. Vill inte in dit. Väntar på att Robin ska sluta. Orkar inte. Vi ska träffa grannarna i eftermiddag. Jag vill inte träffa dem. Känns som jag helt oresonligt kommer kliva in i tvååringens mentalitet och bara skrika på dem och storgråta. Jag försöker verkligen vara positiv till det här, men idag har jag så otroligt svårt för det.
