neverletmego

Lade mig med ångest. Vaknade med ångest. En stor klump i magen som inte vill försvinna. Sträckte mig efter telefonen för att se vad klockan kunde vara. Telefonen avstängd. Gjorde en programuppdatering som jag glömt bort. En situation jag skulle blivit väldigt uppstressad i annars. Men jag orkade helt enkelt inte bry mig. Klockan kunde vara 01, eller 6.30 eller whatever. Som väl var så funkade min inre klocka fortfarande då hon inte var mer än strax efter 4.

Ville somna om igen. Försvinna i i drömmarna. Men kunde inte. Klumpen i magen värker o skaver. Hjärtat känns ömtåligt. Jag går tillbaka till högen av tegelsten o fortsätter bygga på min mur. Upp med försvaret. Fram med sköldar o vapen. Vässa klorna o barrikadera dörrarna. "Släpp inte in någon" viskar rösten. Men jag blir sittandes med en sten i handen. Jag orkar inte mer.

Orkar inte slåss. Orkar inte bråka. Orkar inte försöka sopa upp skärvorna av mig efter fallen...

Kämpa denna sista dagen. Ta dig igenom den. Le o gör det du behöver göra. Snart kommer den välbehövda ledigheten som ska spenderas med mina flickor. Fokus på dem o bygga vårt hem. Vår trygghet.

Onsdagen blir en vardag med måsten som vilken som helst. Men sen ska vi njuta. 

Jag måste få en stund att bli klartänkt. En stund att reflektera o omvärdera.

En stund att bara andas o acceptera livet som det är.