Memories

Som i en dålig romantisk film klev du in i foajén där jag satt och väntade. I den dåliga romantiska filmen hade "varje gång jag ser dig" med Lisa Nilsson förmodligen spelats medan filmsekvensen gått i slow motion under tiden det tog er att komma fram till mig. 
Jag ställde mig upp och vi skakade hand. Bra handslag. Jag dömde folk efter handslag och jag själv har nästan onödigt fast sådant för att kompensera för alla döda fiskar jag fått i handen i mina dagar. Jag scannade dig snabbt & började min analys. Du såg lugn & trygg ut, men din blick avslöjade någon sorts osäkerhet. Jag kände mina kinder blossa och blev plötsligt väldigt självmedveten. Plötsligt kändes det väldigt viktigt hur du uppfattade mig. Under dagen som gick hade jag svårt att koncentrera mig på det vi kommit dit för att göra. Jag kom på mig själv med att sitta och titta på dig. På de gråblå glittrande ögonen och smilgroparna som dolde sig där i skägget. Jag konstaterade att du ofta hade händerna i fickorna på dina jeans när vi vandrade runt & du verkade lyssna uppmärksamt på allt som sades. Jag noterade många nyfikna blickar på mig när vi gick där, men det var ointressant. Jag tog in din ryggtavla och din rumpa. Din lilla näsa och fräknar. Ditt bländande leende, skrattet som fick hela själen att bubbla och din dialekt jag knappt förstod. Så du skulle bli min nya närmsta chef alltså...
På hela vägen tillbaka till Karlstad kunde jag inte släppa tanken på dig.
Fan, fan, fan. Och lite mer fan.
Jag tänkte att det skulle gå över det där. Men det gjorde det inte. Det blev tillslut att jag undvek dig till den punkt att du trodde jag avskydde dig. När du kom hem till mig & din kollega som jag bodde med då, hittade jag på ursäkter så jag kunde hålla mig undan. Jag minns en gång när jag kom hem efter jobb och du var där. Tror jag hade köpt med mig pizza till oss alla. Vi käkade och jag ursäktade mig snart att jag var tvungen att gå o lägga mig. Du tittade konstigt på mig och påpekade att jag faktiskt var ledig dagen efter, men jag mumlade något om att jag var jättetrött efter de jobbdagar som varit. Sen skyndade jag mig iväg. Vet inte hur länge ni satt uppe och snackade. Men för mig snurrade det. Du var så fin, rolig, charmig, dryg, smart & alldeles underbar. Och du skrämde mig. Så jag fortsatte att undvika dig.
Fast forward. Jag har tagit mig ur ett destruktivt förhållande och du hjälpte mig att flytta. Just den lägenheten var ett jävligt medvetet val. Tror du till och med var den som hjälpte mig ta beslutet: "ta den så blir vi grannar!". Spolar fram lite till. Fest. Exet bråkar & ställer till en scen. Möter dig när jag egentligen är på väg att gå och vi börjar prata. Jag tänker att jag har inget att förlora, så jag är helt ärligt med allt som hänt fram tills den stund där vi står. Hela livshistorien ligger framför dig. Hur svinig jag har varit mot folk jag hållit av. Hur sviniga de har varit mot mig. Allt. Och något ändras i din blick.
Vi hänger tillsammans resten av kvällen. Dricker, festar & skrattar. Har något minne av att vi står och tävlar i jägarställning på krogen vi drog vidare till. Jag i min klänning och högklackat. Tror bestämt jag vann.
Men sen dess har det varit vi. Även om det var allt annat än självklart i början. Min bäste vän. Min partner i alla lägen. Och vår första tid är snötäckt. Så mycket snö och helt förtrollande vackert! Vår biltur över till Norge i vykortslandskap och med Evergreen "Be like you" i högtalarna.
Minns även hur vi vandrade i snötyngd skog, planlöst på påhittade stigar och vi pratade om att bara vara vänner.... Och snart stod det klart att det inte skulle funka.
Fy fan vad vi slogs för oss. 
Alla samtal när du skrek i frustration över jobbet o allt runtomkring. Hur jag aldrig någonsin tog oss förgivet. Så otroligt mycket skratt och tårar.
Nyår, trerätters. Du och jag. Och vi lade grunden till den relation vi har i köket idag. För oss är det ett sätt att umgås, när stressiga vardagar är snål med sin tid. Vi i ljuset av köksarmaturen varvade matlagning med passionerade kyssar. Hand i hand på torget under fyrverkerierna. 
Och en dag ville du mer. Och vi blev vår familj.
Varje dag med dig är en gåva. Och jag uppskattar våra kvällar i soffan lika mycket som våra äventyr! Hur vi sjunger påhittade kärlekssånger för varann, skickar små kärleksmess under dagarna, hur vi spånar fram idéer ihop & hur vi turas om med våra psykbryt ;) Hur jag kryper intill dig och lägger huvudet på din axel och hur du protesterar när jag inte gjort det. Hur du "skäller" för att jag alltid duschar så varmt och hur jag suckar högt när du glömt ta med dig kalsonger när du ska klä dig så jag får springa & hämta.
Jag hatar oron när du reser bort. Att något ska hända. När min helt ologiska paranoia drar igång. Jag hatar katastroftänket då livet utan dig skulle innebära ett liv utan luft. 
Jag älskar dig Robin och jag är då tacksam att Anna övertalade mig att börja på HTL och att Emelie övertalade dig att ta chansen i Karlstad! Livet är lustigt och nyckfullt. 
Längtar till resten av vårt liv!❤