Fredag!
Själv har jag börjat känna av en rastlöshet. När man befinner sig i lugnet innan stormen och saker är i rörelse. Medicinen jag nu får tiden tar kan jag konstatera gör mig sådär äckligt jämn. Jag brukar jämföra med att jag är "flatlined". Jag var hos en fantastisk massös på Teneriffa som efteråt gick igenom problemområden och vad jag skulle kunna göra själv. Hon kände att jag var extremt spänd i hela kroppen och sa åt mig att jag måste gråta ut! Jag insåg då att jag kunde inte minnas när jag grät sist... Jag minns när gråten bubblat upp i mig, men sen har det liksom inte hänt mer... Kan ju ha med mina hormonförändringar att göra, men på senare tid har jag däremot blivit sjukt jäkla förbannad! Orimligt arg på skitsaker! Jag hatar det... Jag avskyr hur jag helt logiskt sitter med Christoffer och går igenom mina svårigheter som om vi är kollegor och som att min person är ett studieexempel vi ska analysera och komma fram till slutsatser. Känslorna finns inte där. Jag saknar känslan av bubblande glädje i kroppen, förväntan, ruset, passionen... Jag antar att det beror på instängdheten. Att inte kunna vara ute och vandra och träna utomhus med Selma ordentligt. Att se samma saker, ha ointressanta samtal och göra samma jävla rutiner. Jag är nog helt sjukt ostimulerad på alla möjliga plan... Så i helgen skrapar vi ihop lite hotellpoäng och tar en natt i Stockholm. Hoppas det är bättre framkomlighet där. Hoppas att inget ska krångla som sist, när jag bröt ihop alldeles på tågstationen. Det blev för mycket och jag orkade inte mer... Det kan nog ha varit den sista gången jag grät... Bara strosa runt i den där stan, som så många gånger förut. Andas in den välbekanta doften av tunnelbana, men istället för de långa biljettremsorna som man hade när jag var barn, fixar man det snabbt med en app... Ta en tur i gamla stan. Försöka hitta ett mysigt café eller bar. Jag dricker inte alkohol nu för tiden, men det finns ju alltid kaffe eller alkoholfria alternativ. Spana på människorna. Drömma om de kommande resorna tillsammans, prata jobb och allt annat mellan himmel och jord eller sitta tysta i gemenskap. Det blir aldrig en konstig tystnad. Framförallt jag har nog tystnat... Upplever att jag inte har något att komma med. Så jag tar ofta rollen som intervjuare.
När man vandrat runt hela Stockholm, fötterna värker och man är antingen genomvåt och/eller frusen, så är det så fantastiskt skönt att ta en varm dusch och krypa ner i en hotellsäng. Kan inte minnas att jag någonsin sovit i en oskön hotellsäng i Sverige, men utomlands är det mer vanligt att sängarna är rätt så stumma och med sina tunna, sträva påslakan utan täcken i. Alltid tänker jag att jag kommer frysa ihjäl! Sedan inser jag att så blir aldrig fallet.
Så idag försöker jag städa och tvätta. Som tur är så säger Selma ifrån. Jag har tränat henne att ringa i klockor när hon vill ut och när vi går ut, vill hon gärna sitta en stund på trappen och spana lite. Jag lämnar alltid mobilen inne och passar på att göra som henne. Bara sitta en liten stund och ta in nuet. Hon avbryter mig också i min mani (som egentligen inte alls är så manisk som det varit) för hon måste leka med mig. Hon är duktig på att leka själv: kastar sina egna leksaker och jagar efter. Men det är som att hon känner när jag behöver bryta av. Som nu t.ex. Jag är knäpp som tror att hon ska kunna vila själv hela tiden! Utan hon "beter sig knäppt" tills jag tillslut lägger mig i soffan och hon mellan mina ben. Så nu måste jag också ta det lugnt, vilket jag inser när jag väl ligger här att hon har alldeles rätt i. Kan det vara mitt sjätte sinne som så bestämd propsade på att jag skulle hämta hem just henne? För vi skulle ha en till Yorkie hane i typ 1-2 års åldern. Ingen gigantisk tikvalp! Men det var något i mig som vägrade släppa henne. Inte bara att hon var urgullig som valp.
Kan jag ha undermedvetet skaffat mig en terapihund? Eller jag kanske helt enkelt formar henne till det utan att tänka på det. Hon är ju mattes tjej och även om hon blir ledsen när de andra i flocken lämnar, så skriker hon och skäller hysteriskt när jag går. Inte så konstigt kanske när vi allt som oftast spenderar all tid tillsammans, 24-7.
Så jag började packa upp väskan från Skåneresan och tänkte packa inför helgen. Insåg att det är ju snabbt gjort; underkläder, strumpor, tandborste och necessär. Vi ska ju bara dra runt och ta det lugnt... Ja, så ombyte för hemresan då.
Hoppas på sol och töväder i Stockholm i alla fall...
Galgo español + ¼ Golden retriever = Selma! <3
