neverletmego

Jag blir sjukt social och utåtriktad, skämtsam och kontaktsökande på jobbet. Blir rastlös och får den där innerliga klådan i själen.

Nätterna blir mer och mer sönderslagna. Somnar efter 22 och vaknar vid 03. Orolig. Vaknar för minsta lilla och sover inte många minuter åt gången. Livliga drömmar som påstår att jag saknar något. Hur ska man kunna förklara för någon att det är inte livliga drömmar som man kanske skulle kunna ha i vanliga fall, utan dessa blir så verkliga att jag ibland inte vet vad som är verklighet och inte. Och känslorna som följer med dem kan hålla i sig hela dagen. Ibland flera och ibland få mig att ifrågasätta hela min existens.

Jag är medveten nu dock. Men det är otroligt jobbigt. Jag vill inte behöva ta medicinerna. Men jag vet att om jag inte får sova i natt och jag inte får sova när vi är hemma igen, då måste jag ta hjälp. Om inget måste jag få ta medicinen innan vi åker hemåt i morgon och kanske får sova i bilen...

Jag har inte sovit ordentligt på ett tag nu på grund av smärtorna. Ännu sämre sen jag började LIA:n. Men när jag absolut inte fick sova i natt, så är detta droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kommer vara då socialt bakfull och jag kommer vara så sömndepraverad att jag kommer krascha hårt nu. Plus all oro när kroppen mer och mer lägger av... Jag vill bara att allt ska vara bra. Att gå vara i balans. Att det stora C ska vara borta. Att man fått det man behöver. Kan det inte gå vara bra? 

Det finns så mycket nu som jag har så svårt att acceptera. Men jag vet att jag måste sitta lugnt i båten en stund till. Ha tålamod, vilket jag insett inte är en särskilt stark egenskap hos mig.

Jag har drömt mycket drömmar om att krama folk jag saknar. Och jag kan känna dem så tydligt mot min egna kropp... Ibland vaknar jag med en sån överväldigande sorg att tårarna strömmat.

Och jag har ibland svårt att greppa vad som varit och vad som är nu. Resan man gjort. Och reflektionerna man gör nu när man blir äldre... Jag önskar jag hade den kunskap och erfarenhet jag har nu när mina föräldrar varit i livet. Jag önskar jag kunde få prata med er igen... 

Jag mår inte så bra just nu när jag skriver. Jag är manisk och depressiv samtidigt. Jag har en vecka kvar på LIA:n och en del av mig vill bara skita i allt... Jag har en jätteintressant LIA-plats och lär mig jättemycket! Men jag vill inte tillbaka till skolan och människorna där. Jag vill ha svar. Jag vill ha hjälp. Jag vill vidare. Jag vill kunna andas. Jag vill få ro. Jag vill få sinnesfrid. Jag vill här ifrån. Det är för mycket ljud. För mycket rörelser. För många röster. Och jag har så jävla ont överallt och man ska bars le och se ut som det inte finns ett bekymmer i världen.

Jag vill krama dig igen. Förlåt mig.