neverletmego

Jag kände hur något brast. Hur jag knakade i alla lagningar o hur batterierna tömdes. Jag orkar inte mer motgångar. Inga fler fighter. Missförstånd eller strider. 

Att bara vara jag är en kamp i sig. Lyckligtvis kan jag oftast hantera dem långt bättre nu när jag fått verktygen.

Förmodligen har jag en genetisk sårbarhet, men trauman i min uppväxt har utlöst psykoser som utvecklats till min bipolaritet. Monstren blir inte lika läskiga nu när de har ett namn som man kan använda när man hanterar dem.

Alla kan vi känna att man har det tufft att komma ur sängen. Vissa kan flexa. Andra kan nog känna in en förkylning o bli hemma någon dag. Men jag älskar mitt jobb, behöver mitt jobb o får  ångest om jag måste sjukanmäla. Men vissa dagar, oavsett om jag ska jobba eller ej så funkar inte kroppen. Psyket vet att även om ångesten finns där så ska vi upp o iväg. Men psyket kan se till så kroppen fysiskt slutar att fungera. Svår yrsel, feber, migrän, spyor o allehanda krämpor. You name it - psyket fixar! Och det spelar ingen roll om det är psykosomatiskt. Smärtan / spyorna / whatever är verkliga. Att duscha eller borsta håret kan vara ett projekt som känns ouppnåeligt. Har du inte upplevt detta låter det nog som nonsens. "Det är väl bara att...!". Nej, för hade det BARA varit, så hade jag gjort det. Att ha tre barn på detta, som alla kräver sitt, när man själv inte kan fungera. Då är det svårt.

Det kan vara dränerande åt andra hållet med. När jag är "hög". Att hela tiden passa på mig, mitt handlande o mina tankar. Vilka är de äkta? Att stoppa sig från att dra igång massa projekt som jag inte orkar slutföra. Försöka hålla mig till en rimlig nivå av kreativitet o inte spåra ur.

Men idag fick jag slåss för att komma ur sängen o äta frukost. Den välbehövliga duschen fick stå åt sidan o tårarna rann sen jag satte fötterna på golvet. De rann när jag kom till jobbet o agerade strategiskt för att undvika folk. In i hyttens trygghet o isolation.

Jag har alltid varit proffs på att sluta mig o stöta bort alla när mådde såhär. Men jag skickade mess till Björn, Marcus o Robin o försökte förklara. Skulle ju aldrig hänt förut. Men Björn o Marcus behöver få veta, åtminstone för barnas skull. Och Robin... Jag har aldrig upplevt en sån tillit till någon annan människa tidigare. Jag kan verkligen inte förklara det, men han som jag trodde var så jävla narrowminded o svår, förstår som ingen annan o kan tackla mig på precis rätt sätt. Inget daltande o gullande, men lugnt o objektivt. Lyssnar, pratar utan att idiotförklara & hjälper mig reda ut det där nystanet av kaos tills jag ser klart igen. Många har sagt "men säg vad jag ska göra!" Men jag har inte vetat. Daniel kunde krama mig hårt o länge, vilket kunde lugna tillfälligt. Men prata med mig som Robin, samtidigt som man är liten o uppkrupen i famnen... Det borde vara nära nog den ultimata lösningen på vansinnesdipparna. För i morse ville jag ge upp om livet. Tacksam för "mina pappor" & den finaste vän man kan ha!

Nu är jag sådär sjukt trött som jag blir efter en krasch. Känner mig emotionellt avtrubbad men samtidigt så ömtålig. Minsta lilla o jag kommer bryta ihop. Bita ihop o det ska bli sinnessjukt skönt att vara ledig några dagar. 

Bäst att jobba på nu.