Livet
Älskade, fina, snälla Kiko tog sitt liv. Och det mörker som måste drabba en person att göra ett sådant val, måste vara så sinnesrubbat svårt & totalt. Hur kompakt måste ett mörker vara för att inte ljuset ska bryta igenom?
Jag har sörjt & jag sörjer. Jag tror sorgen för allt som hänt i mitt liv, rann över med detta. Allt obearbetat, alla trauman, all sorg efter de jag förlorat, allt jag samlat & vägrat släppa fram. Nu brast allt. Och jag kanske kan börja läka, äntligen... Så, något gott kanske kom från askan nu?
Men i morgon ska han läggas till sista vilan. Och jag vägrar acceptera det. Jag kan inte begripa det...
Och här sitter jag på ett café i slutet av augusti o livet fortsätter. Men kanske tänker jag kräva lite mer av livet jag har. Njuta lite mer. Jag hoppas det... Och jag hoppas kunna skriva mer. För jag behöver något...
Snart går jag här ifrån. Vidare i mitt liv. Det tjuter som tinnitus i öronen & sakta avtar det & verkligheten uppenbarar sig nu när allt känts så grumligt. Jag är utbränd emotionellt. Men jag kommer tillbaka. Jag måste samla mig en stund...
Nu går jag vidare. I morgon är det din begravning. Och nära 200 pers kommer närvara. Du är så innerligt älskad. All denna kärlek & det lyckades inte bryta igenom ditt mörker....
skriven
När mamma gick bort och det blev/var ett totalt mörker så upplevde jag en förundran hur solen trots allt gick upp även denna morgon, människorna runt omkring åkte till jobb/skola och livet bara fortsatte trots allt kaos och djupa förtvivlan som vi befann oss i. Livet går alltid vidare och solen fortsätter att gå upp trots allt! Kram på dig Syster Yster 🥰