Definitivt.
Jag var till min terapeut. Så skönt & så mycket sanning. Prat om avslut. Att säga hejdå. Till arbete. Till människor. Till det som varit. Men också om att ett hejdå inte behöver vara något definitivt. Det kan även betyda "på återseende". Vi pratade om att gå vidare. Om mig. Om vem jag är. Om hur jag kommer fram mer o mer. Men det är lite läskigt att släppa sargen. Att släppa det som känns tryggt & gå mot något ännu okänt. Att tryggheten nu är i mig. Ingen annan. Vi pratade om personer i mitt liv som gjort avtryck & som skiljer sig från resten. Om det bitterljuva. Om oändlig kärlek. Om framtiden. Och jag fick se mig själv igår. Och hon var inte alls som jag trodde. Jag älskade henne!
Mitt hjärta slår hårt nu. När man står vid det där vägskälet. Lyssnar. Det viktigaste var att fortsätta gå & inte låta rädslan styra. Det händer mycket nu. Jag hinner inte med. Jag skulle bara behöva meditera ett slag. Ska snart iväg på nästa möte. Och sen besöka en av mina potentiella arbetsplatser. Och jag är inte så bekymrad. Jag vet mycket vad jag INTE vill. Jag vet också vad jag kan tänka mig... Och att komma tillbaka o vandra i sjukhusets korridorer igår var som att komma hem. Och när jag ställde mig i hissen för att komma upp till labb, ville jag hellre trycka ner o hamna på obduktion. Hej! Här har ni mej! Varför vill jag dit? Varför är det mitt drömjobb? Vad svarar man på varför? För döda människor berättar betydligt intressantare saker än många levande? För att kroppen är otroligt fascinerande? För att döden är intressant? För att man känner sig aldrig så levande som när döden är närvarande? För att det kan vara ett riktigt detektivarbete, speciellt inom rättsmedicin? Vad dog denne personen av egentligen? Var det ett slag mot huvudet som det verkar så uppenbart eller kanske det i själva verket var nåt helt annat? För att precis som när jag varit med på andras & mina egna förlossningar, så blir man extremt ödmjuk inför livet? Jag vet bara att jag hör hemma där. Men har inte den blekaste hur jag ska ta mig dit utan att framstå som en dåre?
Det är dags att vända blad. Nytt kapitel. Och det känns som att allt kommer ändras. Roller kommer bytas ut mot nya. Nya ansikten. Nya rutiner. Nya bekantskaper. Relationer jag redan har kommer ändras. Detta kanske skrämmer mig mest. Jag kommer slå in på min nya stig & jag vet inte vilka stigar som flätas samman & vilka som går åt andra håll... Men jag måste gå...
