En morgon i oktober
And walking on cold thin ice
Then it broke, and she awoke again..." ur Alan Walkers 'Lily'. Lite så känns det när man kommer ur episoder... Förvirrad & skakig. Som om dimman lättar. Som om ljud, färger & former kommer åter. Passar på att ta en stund nu när barnen gått till skolan & Robin åkt till jobbet. Sitta i dunklet med en kopp kaffe. Lyssna till ljuden. Känna lugnet.
Känns som jag har ett 1000-bitars pussel framför mig, med ett otydligt mönster & inga referenser. Som att jag åter igen står i ett vägskäl & behöver välja igen... Jag har min fina mosaik-familj. Min fantastiske man. Vi har vårt hem & vår trygga punkt. Känner nu att jag vill växa. Att jag är klar med att köra & vill göra något mer av livet. Som att köra lastbil var en avstickare för att komma över en av mina rädslor. För jag VÄGRADE köra med släp (efter jag blev prejad av vägen & frontade med ett träd för typ 16-17 år sen, så hade jag en period då jag drabbades av så svår panikångest när jag körde, att jag inte tog mig upp på motorvägen. Att ta lastbilskort var ju dels en dröm, men även ett sätt att komma över det traumat. KBT? Men en annan incident gjorde att det tillslut blev att jag vägrade köra med släp så långt det var möjligt). Att börja på HTL "tvingade" mig att köra med släp. Och till ett ställe som dessutom inte är helt lätt att backa med släp på alltid... Men jag gör det nu & jag är inte helt jävla hopplös på det heller. Faktum är att jag är bra! Jag är rädd för att byta jobb, då detta är det första som funkat riktigt bra med min diagnos. Jag har 9h då jag sitter för mig själv & kan bestämma själv vad social jag vill vara. I Bro vet jag vad jag ska göra & där kan jag också styra ganska mycket vad social jag ska vara. Jag får jobba med kroppen & lite lagom med knoppen (vilket är bra de dåliga dagarna). Men, jag känner att jag vill ha ett "riktigt jobb". Och något jag kan vara stolt över. Men om jag börjar ett 7-16 jobb, 5 dagar i veckan så är jag också rädd att jag kommer vara som jag var förr... Att jag inte har orken till min familj eller något annat heller för den delen. Att jag alltid ska vara trött, arg & deprimerad. De veckor jag har Ellie så är jag hemma tre av 5 skoldagar när hon slutar. Vi får vår egentid eller så leker hon med kompisar i flera timmar innan det är dags för resten av familjen att komma hem. Lördagarna jag jobbar är jag hemma igen lagom tills de börjar vakna. Söndagarna är bra, så länge jag inte behöver köra till Västerås.
Har en otrolig rastlöshet. Hatar känslan av att vänta på något. Stundtals känns det olycksbådande. Som lugnet före stormen. Känslan av en förestående händelse, men man vet inte vad. Som att ledas med bindel fram till ett stup...
Men nu ska jag försöka existera i nuet. Jag ska sätta på mig sockar & försöka sprida värme i vårt hem. Snart är det långvecka, men jag får iaf sällskap av Julia i tre dagar till Bro :) Fan vad hon ska få backa ;)
Jag längtar iväg.... Restless river....