Min rastlösa själ

Det har gått en stund nu sen jag kraschade ner i mörkret. Har ni sett Poltergeist 1 så finns där en scen där mamman trillar ner i en pool de håller på att gräva i trädgården. Sättet hon försöker ta sig upp påminner om hur det känns för mig att ta mig ur detta.
Jag försöker reda ut de tankar som rusar runt okontrollerat. Hinner knappt reflektera över en tanke eller känsla innan nästa avlöst den. Otroligt dränerande. Och att försöka reda ut tankarna och vad de innebär är ibland som att försöka läsa dagstidningen från andra sidan ett fönster som regnet piskar emot. Jag pratade med min kurator om mig (Duh) & jag är tydligen något som kallas för HSP (Highly Sensitive Person) vilket betyder bland annat att jag har en stark förmåga att känna in och "ta över" andra personers känslotillstånd. Det jag nu måste lära mig är att sortera ut vad som är mitt och andras, eftersom det är något jag inte riktigt klarar av nu och detta (bland annat) skapar en sorts vilsenhet i mig. 
Så jag har krisat nu efter jag sagt upp mig från GDL. Vilket inte var så konstigt tydligen eftersom alla uppbrott, vare sig man varit den som brutit upp eller inte, är ett trauma i mer eller mindre utsträckning. Är man då som mig så kan det bli krisigt. Under några års tid har E bett mig börja som biomedicinsk analytiker. Jag har inte haft lust att plugga till något jag inte är intresserad av. Eller... Jag tycker det är jätteintressant att sitta och analysera saker i mikroskop och liknande. Kemi, biologi och labbövningar kunde jag tycka var det roligaste i skolan. Men, hela mitt inre har alltid skrikit NEJ när jobberbjudandet kommit upp. Men nu när jag slutade utan att ha något att gå till, så tänkte jag att jag åtminstone kan prova. Och det gick väl bra? Mötet med människorna, utmaningen med att ta hand om stickrädda. Att få höra: vad duktig du är! Jag kände inte ett dugg! Kändes riktigt fint i själen. Men något gnagde. En otrolig stark känsla av att jag är fel ute kunde inte släppa... Däremot när jag åkte in till CSK för intervjun och för att göra ingreppet på kvinnokliniken så kändes det som att komma hem. Så, att få börja på IVA under sommaren känns mer rätt! Dock är man tillbaka på treskift, men tror ändå det passar mig mycket mer än raka veckor... (Tror detta med schemaändringen fuckade upp min diagnos också. Att gå från 15h tre dagar i veckan till raka veckor. 15h och få dagar passar MYCKET bättre). Så dessa dagar har jag tagit mig en funderare. Först var det jättesvårt då jag absolut inte kunde reda ut tankarna! Så jag gick till terapeuten, struntade i hypnosen utan bara samtalade. Antingen är jag extremt tacksam som patient eller så är hon fruktansvärt duktig. Tror det är en kombo. Gick därifrån med nya nycklar, verktyg och kunskap. Nu ser jag saker klarare. Och att vara så nära sin egen dödlighet hjälper en att flytta fokus till saker som kanske är mer viktiga. Jag har fortfarande problem. Kan bocka av varenda punkt på listan här nedanför 

Så, att komma på vem jag är. Vilka mina känslor är och vad jag vill. För ärligt talat så är livet för kort för att fjanta runt med halvhjärtligheter. Jag kan kompromissa med mycket när det gäller min partner och min familj. Men jag måste även vara ärlig med vad som får mig att leva. Inte bara existera.
Så jag har låtit tankarna bara flyta nu, istället för att kontrollera dem och saker började ta form. Mina tankar började vandra tillbaka till de stunder jag mått som bäst. När jag varit ute och vandrat. När jag tältat med barnen. Sommarstugan med all dess enkelhet och naturen. När jag sett barnens ögon lysa (speciellt då de tidigare varit anti men väl i ögonblicket lever de upp!). Tankarna vandrade till mina resor runtom i världen. Men de allra starkaste minnena har alltid vatten i sig. Storjangen, Vänern, färjan över till Djurgården eller Helsingfors, seglat (åkt båt) med syrran och Anders, havet. Havet som drar så starkt! Mellbystrand känns hemma. Jag vill bara maniskt dit. Till havet. Att få åka båt och känna saltstänken. Den hisnande känslan när vågorna går höga! Ljudet av kluckandet mot skrovet eller när vågorna slår mot stranden.... Länge har jag vetat att vatten är ett element jag hör hemma i. Vilket har varit extremt kluvet, då vatten också varit något av mina största rädslor! Men å andra sidan så kan detta bottna i att jag som liten hamnade under vattnet när en stor våg sköljde över mig. Och min pappa tryckte ner mig i badkaret efter att jag som liten provocerat honom. Någon av dessa incidenter kanske orsakade min vattenskräck? Men när M försökte lära mig dyka med tuber, kände jag mig som hemma. Även om tanken på att ta av masken under vatten är extremt läskigt. 
För några helger sen satte Robin en serie på TV som handlar om en familj som köper ett halvförfallet hus på Sicilien för att renovera upp. Jag bröt ihop. Jag klarade inte ens av att se klart den, för det är precis det jag vill göra. Skaffa ett ställe utomlands, renovera upp och sedan flytta till när man blir äldre. Håller iofs med om argumentet att det är synd att binda sig till ett ställe redan som man tvångsmässigt känner att man måste åka till varje semester. Ja, jag vill nog fortsätta resa en stund till. Men känslan av att jag måste iväg kan nog de flesta som känner mig väl bekräfta att jag haft i flera, flera år. Jag vill befinna mig i konstant rörelse. Så jag började tänka att jag vill verkligen, verkligen flytta utomlands. Men kan inte göra det förrän barnen är utflugna. Och jag började tänka på hur man går till väga, om man ska starta ett företag där det inte spelar någon roll vart man bor eller vad som kan tänkas funka? Getfarm? Övernattningsrums-uthyrare? Guide? Horse-events? Restaurang? Bageri/fik? Tankarna snurrade. Men man vill ju göra det på riktigt och inte bara en vansinnig fantasi. Och jag kan bli så arg på de som påstår sig vara realister och försöker slå bort drömmarna. En realist försöker se till de möjliga lösningarna på saken. En nej-sägare däremot... Och säger de nej för att de själva är rädda? Eller för att de är själviska? Eller för att de inte tål att se andra följa sina drömmar?
Grejen är den att jag alltid drömt. Det finns saker som inte blivit så bra, men ofta har ju det handlat om att min diagnos ställt till det. Sen har jag inte varit rädd för att prova och misslyckas. "Om man låter det bära eller brista är det förvånansvärt vad ofta det bär". Men jag har också utmanat mig själv och lyckats. Som att ta värvning, ta lastbilskort, utbilda mig till Uska och liknande och övervunnit många rädslor och fobier. När jag struntat i andra och lyssnat till mitt inre. Då har det blivit bra på riktigt. När jag lyssnat på andra, gått emot mitt inre, då har jag blivit olycklig.
På mina revben är det intatuerat "Vildhjärta". Det är jag. Det är inte meningen att jag ska kedjas fast och radas upp i led. Jag funkar inte så. Och jag måste fanimej inse den sanningen om mig själv. Att jag måste vara sann. För som jag sa, livet är för kort. Så nästa sommar ska jag öluffa med barnen och jag längtar så jävla mycket! Även om vissa är halventusiastiska nu, så kommer de inte ångra sig och de kommer han en stor livserfarenhet. Så jag tänker beställa böcker och lära mig Grekiska! För att lära sig språk kan ju aldrig vara fel? För Kalimera och Kalispera kommer man inte jättelångt med :)
Men efter mycket om och men kom jag fram till en nygammal dröm. Jag ska lära mig segla! Seglade lite optimistjolle som barn och tyckte det var skitkul!! Lägligt nog har vi en seglarskola i Karlstad och Vänern inpå knuten. Så jag ska åka dit och utnyttja en prova - på dag, sen ska jag ta ett beslut.
Så. Nu har jag ett driv, en passion, delmål och ett slutmål och jag börjar sakta känna att jag har ett syfte igen! 
Nej. Bäst att ta tag i denna dagen. Valborg tydligen. Eftersom offentliga Valborg är inställd pga Corona så här vi köpt ett eldfat där vi ska tända vår egen brasa i kväll och grilla korv med Kevin och Ellie. 
Ha det Fint