neverletmego

Jag skulle nog vilja påstå att jag tror på ödet. Jag känner starkt att jag dras till vissa människor och på senare år börjar jag se skillnaden på lärdomarna och ödesvägarna. Ja, jo, jag fattar inte alltid vilka situationer det är som är lärdomar och vad som är ödesvägar förrän efteråt.

 

Men något som jag verkligen inte KAN släppa är HEJ.

Vaddå hej?!

Jag kan inte förklara det på ett sätt som låter vettigt ens lite. Men jag tror på ödet. Och jag tror att när ödet märker att man lallar iväg helt åt helsike så ingriper det. Ger en ledtrådar, vägleder....

Ödet gjorde att jag ha hamnade bland lastbilar, och allt som hänt har gjort att jag hamnat där. Jag hade inte haft någon av barnen om jag inte varit intresserad av fordon.

Jag fick mitt lastbilskort och när jag var på väg att lämna yrket för gott hindrade ödet mig. Det var ödet eller märkliga tillfällen som gjorde att jag blev kvar. 

Under åren sen började ordet Hej dyka upp på lite väl märkliga ställen, som klottrade inuti (?!) min lastbil och på diverse ställen där klotter normalt inte förekommer. Och just ordet Hej. Jag har sett kukar och könsord men ordet Hej stack ut. Det dök upp lite överallt och vid såna tillfällen att jag började reagera på det. Hej. Det hände något i mig. Ordet frammanade känslor oxh det var inte bara en hälsningsfras. Jag började fotografera alla ställen de dök upp, där de inte stämde. Hoppas jag aldrig raderade dem!! Jag var ute och gick med Daniel i Kristinehamns skärgård och vi passerade en gammal skola där ordet Hej stod utanför. Tyckte det var så sjuuuuuukt märkligt med tanke på allt som hänt fram tills dess. Så jag tog en bild och levde vidare. Nu jobbar jag där. Vid Hej. Och det känns så jävla rätt. Alla dessa Hej jag sett på de mest märkliga ställen och känslorna jag oförklarligt kände så till den milda grad att jag måste fotografera och nu jobbar jag vid Hej. Är det ett sammanträffande så är det det häftigaste sammanträffande jag stött på!