Det är märkligt med drömmar
Så ibland dyker folk upp i ens drömmar som på ett eller annat vis inte finns med oss i vår vakna värld längre. Och det är så märkligt hur just de delarna står ut som så jäkla verkliga. Just de delarna följer med ut i vakenheten och jag kan inte släppa det...
Så i natt fick jag besök av dig. Fast drömmen sa att du var någon annan. Drömmar är märkliga på så vis... Men jag kände igen dig, på samma sätt som jag är övertygad att våra själar känner igen varandra genom alla tider.
Och som vanligt är det något som skiftar i mig när vi ses. All den sorg och kärlek som rinner över. Och jag gick fram till dig och gav dig en sån kram man aldrig vill släppa. Med örat som alltid hamnar över ditt hjärta och jag känner dess slag som skickar vibrationer vidare in i mina celler. Jag känner det så väl i hela min kropp, även nu när jag är vaken... Som att du är kvar... Och jag vill bara gråta. Ingen har fått mig att gråta som du. En såndär djurisk gråt som en mor som förlorat sitt barn, ett trauma, en känsla som sträcker sig bortom vad en människa kan hantera utan att förlora sitt förstånd...
Genom drömmar kan man kommunicera när den verkliga världen inte längre finns...
Idag kommer jag ha svårt att skaka av mig nedstämdheten. Idag kommer jag få kämpa...!
Så många år sedan nu. Men i drömmarna lever du vidare.