neverletmego

Skolavslutningar som inte jag kan närvara vid. Känner mig som en dålig mamma. Men jag hade varit en sämre mamma om jag inte kunnat sätta mat på bordet. Och ledigt nu innebär att jag mister de extra tusenlapparna vi får för att inte ta ledigt under semesterperioden. Det finns inte personal att täcka upp med heller för den delen. Så, sitter nu o harvar de sista 15h innan helg. Det är bitterljuvt nu. Tänker mycket på livet. Hur det är i ständig rörelse, hur det ständigt skiftar o hur ingenting består. När jag gick över terminalområdet i morse mindes jag tydligt det liv o rörelse som var där förr på mornarna. När det var djungelns-lag in till port o hur man ibland blev instängd med sin lastbil när man lastade i de inre portarna på bagerier. Doften av vänervatten, nybakat o rökt chark. Ljudet av måsar o lastbilar. Detta var drygt två år sen, men känns som en livstid. Då när jag var rädd för allt. När jag fick ångest av att köra citybilen. Nu kör jag 24-25 meter o backar rundor på de mest krångliga ställen. Jag är inte rädd för mycket nu. På måndag får jag nytt ekipage. Ja, nytt för mig alltså. På lördag kommer våra släp upp. Dubbeldäckare. Detta hade varit sjukt påfrestande för mig tidigare. Nytt ekipage. Nytt sätt att tänka. Massa el o hydraulik. Ingen koll. Men det löser sig. Det brukar det göra. Men det är sista sommaren nu. Bitterljuvt som sagt. Jag hatar ovissheten.

20180608.

Barnen springer på sommarlov. Robin åker mc på Gotland med pappa o BMW klubben. Jag jobbar. Helgen blev inte som jag tänkt, men jag & tjejerna får göra det bästa av det. I o med detta datum vänder vi blad. Ellie kommer vara hos mig varannan vecka nu. Kevin åker till pappa hela lovet. Känner mig orolig av känslan av att vänta på något. Känns som sommaren kommer försvinna i ett trollslag. Som att vara barnet vars julklapp nu läses upp av tomten. Så nära, men ändå så långt ifrån....