Regnig söndag
Ibland saknar jag "high:et". I tankarna kan det djupa o poetiska fladdra förbi, men precis utom räckhåll när jag vill sätta dem på pränt, som här. Jag vill kunna skriva som då. Sätta ord på det som känns. Frustrationen jag känner i vardagen när tonåringen gör saker med alldeles för mycket axelryckning. När minstingen spelar på mina sista strängar, när hon försöker spela ut oss o när hon gör mig illa.... All den kärlek o värme jag känner för min lilla familj. Vad lycklig de kan göra mig! Alla djupa tankar om livet. Här o nu. Framtiden o det som varit. Tankar som får mig att ifrågasätta mig själv & min verklighetsuppfattning. Som människors nyanser. Lyssnade på någon som påstod sig kunna se folks auras. Sant eller inte, så fick det mig att tänka på att folk är inte regelrätt "onda" eller "goda" (ljus/mörker). Utan det finns oändligt med nyanser. Som för mig, som har gjort så många dåliga val o sårat folk, är inte en "ond" människa för det. Det fick mig att tänka på hur jag ser o dömmer människor. Även de som gjort mig jävligt illa. Att ändra det synsättet en aning gav mig lite ro o lät en trasig del av mig läka lite till.... Allt är inte svartvitt, ont eller gott. Att se nyanserna ger en helt annan tolerans eller förståelse, även om jag för den sakens skull absolut inte uppmanar till att finna sig i skit. Men gör det kanske lättare att tackla situationerna.
Jag tror jag kom av mig lite..
Nu måste jag återgå. Höres på nytt!