Livet efter.

Såhär är det. Faktum.

Jag har aldrig någonsin mått så dåligt som jag gör nu. Jag har aldrig tidigare haft en sådan ursinnig smärta inom mig.
Det känns som om alla fighter jag haft, har varit för att förbereda mig för denna. Den ultimata fighten.

Jag träffar folk. Visar en bråkdel.
Urskriket. Gråten. Nu vrålar jag av ilska, smärta o något annat. 
Jag är förbannad. Förbannad för jag låtit Vildhjärta vackla. För att jag förlorade fotfästet en stund. Snap out of it Bitch!

Jag kommer fortfarande sörja. Sörja den där biten av mig jag förlorat nu. 
Men här börjar det nya. Livet efter. Fenix. Ur askan reser jag mig igen.

Jag är inte förbannad på någon person ska jag tillägga. Jag hyser kärlek o respekt. 
Hoppas på att kliva upp om några timmar. Rycka upp mig igen o göra om - göra rätt.
Jag kommer försöka låta bli att ta upp det här något mer o flytta fokus.

I morgon ska jag köra citybilen. Jag kommer nog tycka det är rätt mysigt ändå, bortsett från Pekås Viken. Höst. Jobba sig svett. Kliva upp på morgonen, dricka kaffe o träna. Få tillbaka glöden i Vildhjärta. 
Måtte denna känsla hålla i sig!


Kommentera här: