Några mindre bra dagar

Har varit supertaggad ett tag. Tränat & ändå om jag inte direkt gått ner i vikt så har verkar kroppen i alla fall börjat förändrats & det ser ut som den "smälter". Dvs man börjar se & känna muskler, men det är som att det överflödiga liksom ligger vid troskanten. Slappt skinn som varit utspänt av fett. Otroligt fult & frustrerande! Jag vet att det låter som en dålig ursäkt när jag säger "bara snön försvinner så ska jag börja springa". Eller cykla. Kanske det försvinner runt midjan om jag gör mer konditionsövningar? Just nu är det mer styrketräning... Men om jag bara kunde komma ut o gå varje dag jag är ledig! Fast nu har jag haft en bra ursäkt. I tisdags fick jag njurstensanfall igen. Trodde först jag bara sträckte mig när jag nös men sen kom de alltför välbekanta symtomen. Har inte sovit på två nätter så nu är man rätt så mör bara därför. Mellan anfallen (när jag varit nästan smärtlindrad) har jag i alla fall funnit ro att läsa. Jag har börjat läsa "The girl with all the gifts" (bland andra...) Men den fångar mig inte riktigt. Så jag började läsa "Grey" igen & jag kan inte lägga ifrån mig den. Inte på grund av allt "tantsnusk", utan för att den är psykologiskt intressant. Episoderna om drömmarna han har & hur han kämpar mot sitt inlärda beteende & försöker skapa nya sätt att förhålla sig. Kanske jag känner igen mig själv? De destruktiva relationerna både med mig själv & andra. Hur svårt det är att göra annorlunda när man ordagrant blivit inslagen annat. Skadorna på kropp & psyke. Mardrömmarna. Drömmarna... Att lära sig se saker på ett nytt sätt. Kanske kan det vara så. 50 shades of mig. Idag känns det bättre dock. Ibland sticker det till, som en liten skalpell. Känslan av att ha en vass isbit "därnere" & det finns inget jag kan göra för att få bort den. Känns som jag gått en boxningsmatch. Ont i hela kroppen & in i själen trött men orkar inte sova. Orkar heller inte göra något. Har jobbat lite extra, men känns som om det går jämnt ut nu när jag fått vara hemma. 
Jag har en rastlöshet. En längtan. Och idag slåss jag mot manin. Jag har ingen ork, men psyket är maniskt. Tankarna går på högvarv. Jag är otroligt frustrerad & krävande. Självkritisk & poetisk. Jag drömmer drömmar som springer bredvid mig hela dagen. Som små spöken. Som blixtrar förbi & är så påtagligt närvarande ibland. Jag ifrågasätter vad som är dröm o verklighet. Det går väl än så länge drömmarna är ok. Det är jobbigare när mardrömmarna gör det. När sorgen är förlamande & man ifrågasätter allt. Jag kan förstå att de som står bredvid o inte har egen erfarenhet kan tycka "Men det är väl bara att...". Hade det vart "bara" hade jag gjort "bara" varenda gång.... Och jag hemsöks i drömmarna. Igår kväll när Robin somnat var det som om man ligger där. Närvarande. Och sen är det som att man sakta sjunker ner i vatten. Som när man dyker & man vet vart man är, men allting liksom suddas ut & blurras. Där händer saker... Drömmar. Alternativa verkligheter. En närvaro. Så ömsint. Och sen är det som om man kastas upp över ytan, återfår syret. Man är närvarande & en ångest sköljer över mig, kroppen värker & det känns som om jag inte får plats i den. Detta upprepas. Att hamna "mitt emellan" en hel natt tar på krafterna. Man sover inte. Man är inte vaken. Jag var hela tiden medveten om Robin. Hans andning. Hur plogbilen åkte fram & tillbaka & hur kan kämpade med isryggen i mitten av vägen. Jag var medveten om månen. Om vinden. Om Strule som snarkade på golvet bredvid sängen. Hela natten. Samtidigt som jag var "mittemellan" & hela kroppen värkte. Kan det vara hallucinationer uppkommet av syrebrist? Jag kanske har sömnapnéer som jag inte själv är medveten om? Kanske därför kroppen gör så ont (detta händer även annars, ibland).
Nej, bäst att försöka göra något vettigt. I morgon är det business as usual. Träning, jobba & sen helg. Hoppas de fått ordning på vägarna!

Kommentera här: