neverletmego

Kom till jobbet igår & upptäcker att det finns ett stort hål på ett av däcken till släpet. Det blev turen förbi Euromaster innan man styrde vidare mot Kumla. På min tur är det inte mycket som får gå fel, då det är alldeles för tight med tid. Passade på att byta båda två (för er som inte vet: däcken på släpet sitter i dubbelmontage) då mitt släp överlag behöver mycket kärlek. Väl i Kumla möts man av solstrålen Cattis & man får dagens andra kram (Har ju givetvis fått en massa goa kramar av min man på morgonen). Strax där efter kommer Attila o sniker till sig en kram han med. Bästa Cattis underlättar min dag genom att köra över de pall som blir för mycket för bilen, över till bryggan där jag ska lasta släpet. De är så guld på Orkla! Backar in med släpet & ska börja höja taket, men inte ett skit händer. Glömde jag slå på strömbrytaren? Nope. Glapp i fjärren så jag fick bryta mig in i dosan (för givetvis finns inga lämpliga verktyg) för att sedan dra ut metall-ledarna så att batterierna skulle få kontakt. Efter lite meck så kunde jag äntligen börja lasta. Raka spåret mot Bro. Tur som jag hade blev jag insläppt direkt o kunde börja lossa. Grymma Cissi hade fixat långtruck så det gick snabbare att lossa (bra när man redan är sen) & faktiskt så hann jag till min lastningstid. Tyvärr tog det ju alldeles för lång tid att lasta, så jag kom iväg efter min egentliga avgångstid. Hjälpte chauffören i porten bredvid med att balka en pall som var lite dåligt packad & gubben blev så glad när skiten var på plats att han utbrast "Aj låv ju!" & jag blev attackkramad med en puss på kinden. Jag tycker fortfarande att man måste hjälpas åt. Nästa gång är det jag som står där. Han var dock inte anledningen till min sena avgång. 

Men jag kände att jag avslutade kvällen med en irritation. Har tagit bort så gott som alla chaufförer på företaget från min FB. Har tröttnat på deras sandlåde-fasoner o deras falskhet. Om de var oroliga att Robin skulle behandla mig annorlunda för att jag är tillsammans med honom, så har de så fel. Däremot är det DE som gör det. Känner ett utanförskap. Sörjer dock inte. Har bra kontakt med den chauffören som är av värde & de på terminalerna. Det andra gör varken till eller från. Sen blir det de som blir sura när jag förklarar att jag & Robin har en no-work-policy hemma. Vi pratar inte jobb utanför kontorstid. Punkt. Då ska det vara akutärende. Det drar ner både honom & mig. Och framförallt diskuterar vi inga andra. Roligare liv än så här vi & allt som har med jobbet att göra (& personerna där) är så sjukt ointressant. Så att folk blir sura när jag inte vill vara någon "genväg" åt dem, gör mig irriterad. 

Nej, nu är det dags att dra igång denna dagen.