Rakryggad!

Allt går kanske lite hand i hand? Vi spekulerade lite kring att när livet kräver ens fulla medvetenhet, koncentration &/eller närvaro så kanske psyket hos någon som mig är såpass finurligt att det inte tillåter sig bli maniskt eller depressivt? Kan det vara så att jag har lättare för ytterligheterna när jag är psykiskt /mentalt "uttråkad" eller "otillfredsställd"? Givetvis är det inte så svartvitt. Men en tanke, detta är kanske en del av de utlösande faktorerna?
Med undantag från måndagens sammanbrott, så är jag väldigt balanserad. Glad o positiv, men inte manisk. Igår fick jag mig en riktig utmaning på jobbet som jag klarade. Idag hade jag klarat mitt lass, men lyckades få med så mycket av det som andra lämnat igår plus plötsligt sjuke Eriks lass, så inget skulle behöva lämnas idag. Att höra Castro o de andra transportledarna utbrista "Grymt! Du räddade verkligen dagen idag!" & höra hur de kunde pusta ut efter de räknat med kvarlämnat idag med (när hela Eriks ekipage föll bort), gjorde att jag sträckte lite extra på ryggen. Man kanske inte är helt hopplös ändå? :) Men så är det väl så att man vill visa lite extra vad man går för nu. Vet ju hur det var när man blev "ingift i Caland-maffian". Man måste verkligen vara ett representativt ansikte utåt. Ingen särbehandling. Om möjligt nästan "sämre". Hela tiden prestera på topp. Det blir samma nu... 
Idag har man nästan haft vårkänslor. Ett par plus, snön smälter o solen sken. Härligt!
Nej, nu är det bäst att sköta sitt jobb. 
Återkommer ;)

Kommentera här: