neverletmego

Det är så enkelt men ändå så svårt.

Jag längtar efter att du ser sådär på mig igen. Den där blicken som får ord att kännas överflödiga. De där ögonen som jag drunknar i gång på gång. Som är mitt livs kryptonit. Djupet. Kärleken. Klokheten. Din själs spegel (hur klyschigt det än låter så är det så sant!). Se på den där perfekta krökningen av dina fransar. De fina linjerna som bevisar din värme o humor.

Se på mig. Med den där blicken som får mig att känna mig älskad som aldrig förr. Som ser MIG som jag är. Du kallar mig vacker. Vacker med mina ärr. Mina brister. Mina ups and downs.

Rör vid mig. Med dina starka händer. Rör vid mig som bara du kan. Som får min kropp att brinna. Som får huden att knottra sig. Som förvandlar mig till något flytande. Rör vid mig o få mig att spinna som en katt. Det är elektriskt.

Dra mig intill dig. In i din starka, trygga famn. Där inget ont kan hända. Där jag är säker, från mig själv o omvärlden. Låt mig luta huvudet mot ditt bröst. Höra ditt starka hjärta viska på ett språk bara jag förstår. Låt dina starka händer greppa mitt hår, tvinga huvudet bakåt. Se mig i ögonen. Alla galaxer rymmer i dina ögon. Dina läppar med ditt MonaLisa leende. Sådär underfundigt. Jag kommer på mig själv med att inte längre ifrågasätta leendets betydelse. I vilket fall som helst medlar det en kärlek.

Jag vill att du kysser mig. Kysser mig med den kärlek o intensitet som bara finns mellan oss. Jag har saknat dina läppar som om jag väntat i tusen år på att få smaka dem igen.

Jag vill gråta floder. För utan dig är jag inte hel. Ingen stärker o lyfter mig som du. Ingen lär mig om mig själv som du. Ingen inspirerar mig o pushar mig som du...

Jag vill vara en bättre jag än jag var igår.

...all because of you...

Jag älskar dig, som om jag aldrig älskat förr. Jag vill göra om o göra rätt.

Med dig.

This distance between us is killing me...