Promenaden
Det var redan mörkt när de tog sällskap hem den natten. Sådär mörk med himlen full av gnistrande stjärnor som nätterna kan vara på hösten. Månen var det enda ljus som fanns, men där o då fanns inget hotfullt i mörkret. Natten var tyst & behaglig. Han kallade henne Fröken Svår o förundrades över hur någon kunde vara så lättsam o komplex på samma gång.
För henne var han allt. Hennes trygghet, hennes bästa vän, hennes partner in crime o hennes kärlek. Och det spelade aldrig någon roll vad lång tid som hade passerat. När de sågs tog de vid där de slutade.
Hon gick där bredvid & trots alla prövningar så skrattade hon o bubblade medan hon sparkade löv. Hon hade tappat sin mening o krossat sina drömmar. Men ändå hade hon alltid förmågan att resa sig. Varje. Jävla. Gång.
Hon sa;
"Nu har jag rensat ur, nu spelar ingenting någon roll, nu kan det blåsa vart det vill för nu är allt tillbaks på noll. Och här kan allting börja om, nu kan jag se vad jag förträngt. För jag vill aldrig bli en sån, så har jag lärt mig det igen. Det kanske passar nån, men inte mig & inte än".
När de kom fram till byggnaden hon bodde i lyste de sista stjärnorna o man såg gryningen som en svag rand i horisonten. Han blev med henne upp o han kände sig alltid som hemma där.
Hon behöll lamporna släkta o tände istället massa ljus. Hon trivdes sådär. I dunklet. De drack te o fortsatte prata om livet. Hon log o sa; "Det är väl rätt okej, vi är nog alla ganska lika. Det finns de som tror på Gud & de som ägnar sig åt spel. Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel".
Han tyckte om att lyssna när hon predikade om livet, döden o allt däremellan. Sedan blev hon plötsligt allvarlig.
"Jag säger vad jag vill! Skitsamma om jag skräms, om det blir pinsamt för en del så är det ändå DE som skäms!".
Sen såg hon ner i sin kopp o såg med ens nästan sorgsen ut.
"Jag har gjort fel ibland- jag vet. Men det är ingen mening att ge upp. Jag tror det finns en mening med allt som händer. Om inget annat, en lärdom."
Några dagar senare satt han i sitt liv med allt vad det innebar o han kunde inte släppa hennes ord den natten. Höstens mörker hade redan lagt sig sådär en regnig eftermiddag som den gör o han skickade ett sms för att fråga hur det går & hur hon mår.
Oavsett vart ens vägar leder en, så finns det de som vandrar bredvid. På sina egna vägar, med egna mål. Men ibland korsar stigarna o man får göra sällskap en bit.
Inspirationen kom från Lars Winnerbäck - Aldrig riktigt slut. Och detta fantastiska höstväder ❤
