Vildhjärta❤

Männen i byn hade försökt tämja stoet i flera dagar nu. Hon stod längs bort i fållan med huvudet sänkt o betraktade dem misstänksamt.

Den ena hästkarlen efter den andre hade slagit sig för bröstet o skrutit om hur just denne skulle tämja det vilda stoet men ingen av dem hade lyckats.
Hon var trött nu. Svetten löddrade o hon hade öppna sår från piskrapp o rep. Hon klippte med öronen o släppte inte garden för en endaste sekund även om hon var på gränsen att låta benen vika sig under henne.
Hon hade fångats in tillsammans med fler av flockmedlemmarna. Den ena efter den andra hade funnit sig i sitt öde o gett upp. Hon var sist kvar. De kallade henne Selvaggio (vild) & ryktet sade att hon var hästen som inte kunde tämjas.
Hon var vacker där ute. Hon var vacker nu.
Glänsande svart med lång, lockig man o svans. Hon hade stora, kloka ögon som såg ut att se rätt igenom ens själ. Det fanns en styrka av sällan skådat slag i detta sto & den mannen som klarade av att tämja henne skulle få äga henne o hyllas som en hjälte i den lilla byn.
Nu stod hon där o såg på dem. Flåsade i värmen. De hade slutat ge henne mat o vatten. Har hon ingen energi, orkar hon inte slåss. Rosa fradga droppade från munnen där bettet skurit in i hennes mungipor. Männen i byn hade tvingat på henne ett träns o en tung sadel. Försökt med alla medel att få upp en ryttare. Fått henne att vika sig. Samtliga som försökt hade åkt av lika fort som de kommit upp. En del hade skadats. Mest deras ego.

Stoet höjde en aning på huvudet o höll nu full fokus på den unga man som nu klivit in i fållan. Han kunde se på håll hur hennes muskler spändes under det glansiga skinnet o hon gjorde sig redo för utfall o flykt. Han var lång o mörk. Men han var annorlunda. Hon släppte inte blicken. Mannen som kommit in stod kvar där borta. Inga spända muskler. Ingen blick som hos ett rovdjur. Han betraktade henne. Han tyckte hon var den vackraste o starkaste han sett. Hans hjärta värkte av synen av detta magnifika sto som nu var så stressat o härjat.
Solen började gå ner.
Han hade fått något till sig o hon såg honom lägga ut det på backen. Han brydde sig inte om henne o hon betraktade honom spänt. Han rörde sig mjukt o långsamt. Graciösa rörelser trots sin storlek o ibland talade han med en mörkt, lugn röst. Mörkret föll o han lade sig att sova bland filtarna byborna gett honom.
Detta fortsatte några dygn. Han fanns där i fållan. Lugn o trygg. Talade till henne med den lugna rösten. Ställde fram mat & vatten som hon närmade sig utan att släppa blicken från honom.
En natt vaknade han av att hon stod bredvid honom o luktade på hans hud. Det var något lugnare i hennes blick nu. Något mer stilla i hennes rörelser. Han började nynna på en vaggsång han hört som barn o såg stoet stå kvar intill honom med halvslutna ögon. Ovanför gnistrade miljarder stjärnor. 
Morgonen därpå stod hon kvar. Backade tveksamt när han reste sig upp. Betraktade honom nyfiket men avvaktande. Han gick sakta fram till henne o talade med låg röst. Berättade för henne att nu skulle han stryka med sin hand över hennes nosrygg o därefter skulle de ta bort de otäcka sakerna som fortfarande satt på henne. Han sträckte sakta fram handen o när han nuddade vid hennes ansikte ryckte hon till, men stod kvar. Han lät sin hand glida upp för nosryggen o drog fingrarna genom pannluggen, vidare nedför ganaschen o började långsamt o försiktigt lossa på spännena. Hon stod helt stilla o han kunde se hennes muskler spännas. Stoet ville lita på honom men hennes tidigare erfarenheter gjorde det till en kamp. Hon var redo att fly om hon var tvungen. Han lyfte försiktigt nackremmen över hennes öron o lät tränset falla till backen med en duns. Hela tiden höll han en hand mot henne. En kontakt o en försäkran. Hans händer var stora, starka o trygga o de gjorde inte ont. Hon sneglade bak på honom medan han strök med handen utmed halsen under den tjocka manen o lät sedan den andra handen lossa sadelgjorden. Snart föll även sadeln till backen. Känslan av att vara fri från dessa ting gjorde henne så glad att hon började kasta med huvudet, tog ett skutt framåt o började springa runt i fållan. Skuttandes, galopperandes o travandes medan han stod där o såg på henne o skrattade. Hon stannade upp, såg på honom. Höll huvudet högt. I bakgrunden fanns ängarna o havet. Vinden o friheten. Han såg hennes längtan som han så väl kände igen. Nu var det dags att göra det han vetat att han måste göra enda sen den första gång han vilade ögonen på henne. Han öppnade grinden till fållan på vid gavel. Hon såg på honom, sen grinden o vägen ut till ängarna. Hon tvekade o såg på honom o försökte läsa hans blick. Det fanns både lycka o vemod där. Hon gick fram till honom o tryckte sin panna mot hans starka bröstkorg o hon kunde höra hur hans hjärta slog, kände det mot sitt huvud. Han höll henne där en stund. Hade ansiktet i hennes man o viskade något i hennes öron. Han ville inte släppa o friheten hade fått en annan innebörd för henne. Hon lyfte sitt huvud o frigjorde sig från hans famn o klev förbi honom innan hon böjde sig ner såpass att han kunde med enkelthet ta sig upp på hennes rygg. Hon skulle visa honom hennes frihet.
Han stod o såg förvånad ut en stund innan han tillslut fann sig, tog tag i hennes man o kom upp på den breda ryggen. Byborna hade börjat samlas utanför fållan o betraktade synen av denne man som utan sadel o träns satt uppe på Selvaggio's rygg. Hon krökte nacken likt en svart svan o nästan som att hon började dansa, travade hon med höga ben ut från inhägnaden. När de nådde gränsen till ängen började hon en mjuk, rullande galopp o väl vid stranden fullkomligt flög de fram! Kärleken mellan dessa två var ovillkorlig, ärlig o svindlande. Byggd på ömsesidig respekt, tillit o tålamod.
Han höll henne aldrig fången. Band aldrig upp henne eller tvingade henne. Men hon var hans. Ärligt o innerligt. Hon kom så fort han visade sig o hon gjorde allt han bad henne om. Ge o ta.
Cuore Selvaggio❤

Kommentera här: