Måndag.
Ligger i sängen. Fryser på det där sättet att det spelar ingen roll vad mycket man klär sig eller vad många täcken man har... Det är själen som är kall.
Idag tar barnen bussen till skolan. De har en annan frihet nu när vi bor centralt. Att ta bussen själva, det är stort.
Är i ett känsloläge där jag är introvert. Inte låg. Igår när jag kom hem från jobbet ville jag låsa dörren så hårt om mig. Barrikadera o inte låta någon komma in. Jag orkar inte.
Har man åkt Helix för många varv på raken så får även den tuffaste nog tillslut. För mycket upp, ner, upponer o g krafts påverkningar... tillslut är det nog... man får fysiskt ont o mår illa...
Jag orkar inte mer.
Det blixtrar till i huvudet. Minnesfragment. Jag vill skrika rakt ut. Av ilska, sorg o saknad. Jag hatar sårbarheten.
Snart ska jag gå upp o möta dagen. Det ska handlas, slå in paket, städas, plockas o ringas. Raderas. Sättas punkt. Börja om.
Idag ska jag träffa härliga, vackra, sprudlande Malin. Positiv energi o tjejsnack. Lagas mat o lyssna på barnens kvittrande. Jag vill bara rå om oss.
Fått en ny vän i Pernilla & har mina fantastiska vänner i Erica o Hannah.
Ska snart kliva upp. Slåss mot demoner. Njuta av det lilla. Älska mina nära. Slicka mina sår.
Ärren är något som påminner om livet. Det bitterljuva. Ärren påminner om vad jävla sårad du kan bli, men att du överlever. De finns alltid där, men man lär sig leva med dem.
