neverletmego

På mig själv?

En såndär dag då jag bara vill ta mitt pick & pack & flytta. Jag vill bara vara ensam med min barn, på våra egna villkor. En såndär dag då jag inte orkar kompromissa med någon annan än mitt eget kött & blod.

Jag vill bygga ett kudd-fort i vårt vardagsrum, äta godis & mysa med mina. Vissa dagar tar det styggt på mig. Jag vill stöta bort, dra mig undan. Sörja. Skrika. Svära & fördöma! Fast jag kanske egentligen skulle behöva en trygg famn som försäkrar mig att allt kommer att bli bra!

Ibland känner jag mig så ensam i tvåsamheten. Mycket möjligt att detta bottnar i mig själv.

Att försöka urskilja vad som är den bipolära demonen & vad som faktiskt är en sund tanke, värd att lyssna till. När ska man dra gränsen? När är det nog? Vad gör jag fel? Varför i hela friden hamnar jag i den där svackan där jag känner att jag inte längre orkar försöka... Är jag världens mest själviska? Eller är jag sund som vågar bejaka...?

Ibland känns det som om det är mil & åter mil mellan oss....

Ibland känns det som jag står bakom en såndär spegel som man kan se igenom från ena hållet, skriker & bankar tills nävarna blöder & du hör ingenting.... Mina känslor snärjer sig runt halsen, jag kan inte andas. Orden är tomma & ljudlösa.

Det kommer en dag i morgon...