neverletmego

Har en väldigt märklig känsla. Som att jag befinner mig i ett sorts mellanläge. Som om jag väntar på... ett klartecken? En början? En bekräftelse av något slag? "Såhär kommer det att vara". Hela jävla stolpen måste bli grön för att jag ska fatta o våga åka. Jag behöver någon sorts bekräftelse tror jag... Ett ok. Ett förtydligande att nu är det såhär. Och jag behöver veta vilken stig jag ska välja här i vägskälet. Naturligt känns det som att 2018 är korsningen där allt avgörs. This is how it's gonna be. För jag har tagit ett steg vidare. Blinkar förvirrat i det starka ljuset bakom nästa dörr. 

Hej! Jag kallas Fia - en 35+ (som vi kom överens om att det kallas nu) årig 3 barnsmamma med alldeles för många djur i universitetsdelen av Karlstad. I vårt lilla hem finns kanske inte lyx i överflöd, men det finns kärlek o värme. Här sitter jag med barna o skrattar o pratar, istället för att de stänger in sig o sluter sig bakom hörlurar. Nej, jag är inte perfekt. Inte perfekta mamman, inte perfekta flickvännen, vännen eller nåt. Jag gör så gott jag kan, efter bästa förmåga. Här i vårt hem hjälps vi åt. Jag står o lagar mat med mina barn, vi hjälps åt att plocka in kläder, disk, städa kattlådan, gå ut med hundarna o städa upp röran från små bebisar som inte riktigt orkar hålla sig alltid. Vi grälar, vi ber om ursäkt & vi kramas igen. Jag tänker inte låtsas vara en skinande yta med ett brett leende. Jag är krackelerad, trasig o kantstött. Men de varma kramar jag får av vänner som viskar att "ingen förstår som du", får mig att förstå att alla ärr är en gåva. Och jag har den finaste gåva av dem alla; mina barn, mina syskon med familjer o mina vänner. Herrejävlar vad blind jag varit o vad hårt denna muren stått uppe.

Jag kanske inte pratar eller träffar mina syskon så ofta, men jag är övertygad att när det gäller så finns de där utan tvekan. Som att köra den klassiska fast med modifikation; Mina syskon är som stjärnor- de kanske inte alltid syns, men de finns alltid där! Och jag har 3 pappor. Alla bra på sitt sätt. Alla gör vad de kan efter bästa förmåga. Marcus, så jävla grym! Och nu börjar de andra två fatta grejen också. Hannah & Erica. De finaste vänner man kan tänka sig. Hannah sen de yngre barnsbenen. Hon & hennes bror. Erica o jag började som rivaler men utvecklade en säregen vänskap. Jag skulle böja mig bakåt tills ryggraden gick av för deras skull. Nya vänner & kollegor. 2017. Året då folk rasade in i mitt liv. Nytt jobb. Jag som aldrig skulle köra lastbil igen, särskilt inte med släp. Nu sitter jag är o kör 24m & jag är inte helt värdelös på det! 15h dagar tre dagar i veckan passar mig perfekt. Passar mitt psyke perfekt! En perfekt avvägning av det sociala o mitt behov av att sitta själv med mina tankar. Jag trivs med mina kollegor. Känns ruskigt skönt att kunnat lägga gammalt groll bakom nu. Rensat luften. Fått en ny vän i Peppis. Tänk att någon kan bli viktig för en på så kort tid! Och tänk att jag orkat släppa ner murarna såpass trots att jag för en tid sen skrev att de skulle vara så jävla höga o tjocka! Istället så är de väl mer likt gipsväggar med stora luckor i, mer än något :)

I Bro fick jag också nya bekantskaper. En del övergående, en del som fortfarande finns där. Vakten, gubben på terminalen, "han på GM", den blyge killen på postnord, "psykolog-stefan", Fredrik o Daniel för att nämna några. Daniel & Stefan har krossat mina fördomar om tysta norrlänningar. Daniel har onekligen blivit en kär vän. 

Jag är tacksam för det jag lärt mig detta året. All sorg, all glädje. Försöker intala mig att det finns en mening med allt som skett. Nu är det nya tag. Nya utmaningar. Nya mål.

Nu har dagen börjat här hemma. Förberedelser för skolan. Jag ska tvätta, städa, gå igenom kartonger o ta hand om mig själv. Kommer vara 4 dagar på raken nu. Kommer vara bra sliten när jag kliver av på lördag. Hur som helst. Dags att dra igång!