neverletmego

Jag önskar jag kunde genom de bilder i mitt huvud o de känslor i mitt hjärta beskriva mitt år o de livsavgörande stunderna i det. För det har varit en jävla kamp. Men jag börjar förstå varför. Jag höjer huvudet o ser. Bakåt på det som varit, en kort stund, o tar med mig det jag behöver. Jag ser framåt mot vad som ligger längs min väg. Mot alla de vägskäl, livsläxor o stunder av eufori som är på väg.

Den sista (halva) månaden har ändå varit en tid att njuta av. Att landa i o leva precis NU. Ny musik spelas. Nya dofter förnims. En stark kärlek o vänskap. Jag är så innerligt trött, men fått en plats att vila på. Att andas ut. Jag har fått skratta öppet o hjärtligt! Jag har fått brottas i snö o kollat på otroliga stjärnhimlar. Jag har fått ansvaret över små liv som ger både kärlek o grå hår. Jag har kommit mina barn närmre o jag är så stolt så jag spricker. Jag har fått lära känna mig på nytt.

Med mig tar jag det starka minnet av snö. Av de mest fantastiska landskap o snörök från andetag. Vinterlandskap har aldrig varit vackrare. Jag ser igen. Det stora i det lilla. Det brinner i mig igen o jag omfamnar min låga. Jag accepterar mig. Det bipolära. Jag förstår den nu.

Jag går in i det nya året med kärlek o värme. För de i mitt liv. För de jag hoppas på ska finnas där betydligt mer. Mina nära, kära - syskon. Jag går in i det nya året med löften om bättring. Att sträva uppåt, framåt.

2018. Här kommer jag.